Så här på ettårsdagen av vår demonstration mot ”Ropstensvansinnet” vill LidingöPartiet påminna om att alla faror verkligen inte är undanröjda än. Planerna för Ropsten och Energihamnen väcker fortfarande stark oro – och med rätta. För oss Lidingöbor handlar detta inte om ett avlägset projekt, utan om vår närmiljö, vår enda färdväg till omvärlden Lidingöbroarna, vår vardag och vår säkert.
Vi lyckades visserligen stoppa dumpningen av giftiga muddermassor i Askrikefjärden och Kanholmsfjärden. Men Stockholms stad lovade bara ett omtag i frågan. Vi har ännu inte fått besked om hur man tänker sig hantera muddringen och dumpningen långsiktigt. Vår förhoppning är naturligtvis att man helt lagt muddringen på hyllan och hittat mer miljövänliga metoder att bygga bostäder i Ropsten. Att dumpa muddermassorna längre ut i skärgården är naturligtvis inte heller en acceptabel lösning. Ytterskärgården inte någon ”tom plats” utan en del av ett världsunikt och sammanhängande skärgårdslandskap.
Vi i LidingöPartiet initierade tillsammans med Hyresgästföreningen och Lidingömoderaterna protestmarschen den 18 maj förra året. Inte för att skapa konflikt, utan för att uppmärksamma de allvarliga brister som fortfarande finns i beslutsunderlaget för alla planerade förändringar i Ropsten. Vi är klara motståndare till att politikerna i vår grannkommun Stockholm vill göra ett stort industrikluster på andra sidan Lidingöbroarna mitt emot Millesgården.
Hoten kommer från cementdamm, buller, risk för livsfarliga utsläpp av koldioxid, explosionsrisker, påsegling av Lidingöbroarna och mycket annat. Vår uppfattning är att de riskbedömningar som gjorts av Stockholms stad och andra byggintressenter på andra sidan bron hela tiden har syftat till att bevis att industriprojekten går att genomföra. En seriös riskbedömning ska även kunna utmynna i att ett projekt är för farligt för att genomföra, trots olika skyddsåtgärder. Man måste lägga ihop alla risker i de olika projekten för att se den totala riskexponeringen. Det är inte gjort. Det är problematiskt att delar av projektet kan drivas vidare utan att helheten är beslutad. Så bygger man inte ett hållbart samhälle. Miljöfrågorna och riskerna är långt ifrån lösta.
Samtidigt saknas trovärdiga svar på hur trafiken ska fungera. Ropsten är redan i dag en hårt belastad knutpunkt. Vid störningar eller avstängningar riskerar konsekvenserna att bli betydande – inte minst för Lidingöborna. Det har vi redan sett exempel på när det blir störningar i Norra Länken. Bilköerna sträcker sig då långt ut på både norra och södra Lidingö. Vad händer vid en större miljökatastrof i Ropsten. Svaret är, ingen vet.
Stockholms Exergi, som vill fånga in koldioxid i Ropsten, har dock varit tydliga med en sak i sin riskbedömning av koldioxidinfångningen: Alla som är ombord på pendelbåtar och småbåtar mellan Lidingö och Ropsten dör (kvävs) vid ett större gasläckage av koldioxid. Stockholms Exergis förhoppning är att den kvävande gasen ska vara tillräckligt utspädd när den når Lidingös stränder, men kan vi lita på det? Och vad händer om vinden blåser mot färjeterminalerna och de nya bostäderna i Norra Djurgårdsstaden? Kan samhället verkligen acceptera sådana risker mitt i en storstad och nära ett nytt bostadsområde som marknadsförs som en grön miljöstadsdel? Svaret på den frågan måste vara nej – om man har objektiva glasögon på sig.
Vi menar att de tre projekten måste pausas för ett rejält omtag. Det gäller både cementindustrin, koldioxidinfångningen och muddringen. Säkerhets-, miljö- och trafikfrågorna måste utredas betydligt mer djuplodande än vad som hittills har skett. Någon annan instans än de som vill bygga de miljö- och säkerhetsfarliga verksamheterna bör göra riskbedömningarna eftersom de som vill bygga rimligen är jäviga. Lidingöborna, men även de boende på Stockholmssidan, måste kunna känna sig trygga i sin när- och boendemiljö!
Anders Paulsen, kommunalråd för LidingöPartiet
Birgitta Sköld, LidingöPartiets kampanjledare mot Ropstensvansinnet
Lars H Ericsson, ordförande i LidingöPartiet