Nu har det gått över ett år sedan samtliga politiska partier på ön i september 2020 skrev under ett brev till Polismyndigheten där vi kom med det modesta kravet att minst två (2) områdespoliser skulle placeras på Lidingö och bara jobba med Lidingös brottsproblematik. Fortfarande idag har ingenting hänt och brottsligheten tycks frodas på ön.
Nyligen uppmanade öns kommunpolis till skärpt uppmärksamhet efter ”män i skåpbilar” med anledning av att antalet bildelsstölder, bland annat av dyrbara katalysatorer, har nått en närmast systematisk nivå på Lidingö. Allmänheten uppmanas av polisen att ”filma” mystiska fordon om det kan göras ”utan risk” för den egna säkerheten. Lidingöpartiets fråga är: Hur ska allmänheten, som saknar polisiär utbildning och träning, kunna bedöma vad som är farligt eller inte när man har att göra med organiserad brottslighet?
I brist på en fungerade polisorganisation uppmanar alltså Polismyndigheten lidingöborna att bli som Astrid Lindgrens ”Mästerdetektiven Kalle Blomkvist”. Är det hållbart? Det är säkert bra att allmänheten håller korpgluggarna öppna och rapporterar misstänkta beteenden till polisen, men när polisen via media uppmanar allmänheten att börja filma yrkesbrottslingar tycker jag att vi passerat en gräns. Självklart ska den som känner sig trygg med att filma göra det och lämna över filmerna till polisen, men jag tycker det är tveksamt att polisen generellt via media uppmanar allmänheten till sådana aktiviteter.
Lidingö har ju bara en tillfartsväg – och flyktväg – Lidingöbroarna. Lidingöpartiet skulle vilja se polisen upprätta systematiska poliskontroller på Lidingöbron, dag som natt, där man stoppar misstänkta fordon, till exempel de ovan nämnda skåpbilarna och kontrollerar både förare och innehållet i dessa bilar. Vi uppmanar samtidigt Polismyndigheten att sätta upp kameror på Lidingöbroarna för att underlätta utredning av brott. Kommunen fick tyvärr nyligen nej på en sådan ansökan. Polisen däremot har sedan en lagändring 2020 rätt att sätta upp bevakningskameror utan att behöva söka tillstånd. Den möjligheten måste polisen utnyttja!
När undertecknad under 1970-talet jobbade nattetid på Lidingö, men bodde inne i Stockholm, hände det inte alltför sällan att Lidingös egen polispatrull hade upprättat en liten kontrollplats på Södra Kungsvägen mitt i natten. Jag med min gamla Volvo Amazon fick svänga in och visa upp körkort och varningstriangeln (!). Jag insåg att poliserna ville se triangeln därför att bilföraren då tvingades öppna bagageluckan och eventuellt stöldgods därmed skulle bli synligt. Jag förstår naturligtvis att dagens förhärdade yrkesbrottslingar säkert skulle börja förvara varningstriangeln i framsätet. Men bara det att bli stoppad och identifierad av polisen (via körkortet) skulle säkert leda till att intresset för att göra stöldräder på Lidingö skulle minska betydligt.
Har Polismyndigheten helt övergivit dessa enkla metoder att kontrollera fordon och bilförare? Om det är så föreslår jag att arbetssättet snarast återupptas! Om det numera finns legala hinder för denna typ av kontroller uppmanar jag våra riksdagspolitiker att undanröja dessa hinder.
Till sist, när får Lidingö sina egna dedikerade områdespoliser? Vår nye lokalpolisområdeschef har för ett par månader sedan lovat kommunalråden återkoppling i december månad på de krav som Lidingö ställde redan för ett drygt år sedan. Lidingöpartiet hoppas verkligen att det blir ett positivt besked.
Polisen själva framhåller ju gärna att god kunskap om lokalsamhället är A och O i god förebyggande polisverksamhet. Det funkar alltså inte med att Lidingö ska dela på områdespolisresurser med Östermalm och Stockholms city. Att utryckningstjänsten kommer därifrån är en helt annan sak, och bra!
Blir det ingen ordning på polisfrågan är nog återinförandet av kommunala poliser den enda lösningen. Det förslaget har nyligen lyfts av organisationen Tryggare Sverige i den politiska nyhetstidningen Dagens Samhälle. Att tvingas införa kommunala poliser är naturligtvis ett grovt underbetyg till den nyligen genomförda – men tyvärr misslyckade – polisreformen. Samtidigt måste vi kommunpolitiker få kontroll på ordningsläget i våra kommuner. Som det verkar är det bara möjligt genom att anställa egna poliser och det behöver egentligen inte vara konstigare än att vi har en kommunal brandkår – om än i ett kommunförbund – för att öka effektiviteten. Våldsmonopolet på gator och torg har polisen redan lämnat ifrån sig för länge sedan genom den omfattande användningen av ordningsvakter, så det argumentet mot kommunala poliser har fallit.
Slutligen är vår uppfattning att polisens nya nationella giv med ”trygghetsskapande närvaro” av poliser efter inträffade brott är en märklig nymodighet. Poliser ska väl i första hand användas för att förebygga och beivra brott – inte beklaga brotten i efterhand. I den mån ”trygghetsskapande närvaro” hjälper till att få fram vittnen till brott är det dock en annan sak. Med detta sagt, en rejäl honnör till alla enskilda poliser som sliter i vardagen! Vad gjorde vi om vi inte hade er?
Lars H Ericsson
Ordförande i Lidingöpartiet (LP), ledamot av kommunstyrelsen i Lidingö
